Karl Albin Olsson

Kalle på Skogen hette egentligen Karl Albin Olsson och föddes 1902 i Ekeby Roslags-Bro av hemmansägare August Emil Olsson och hans hustru Anna Karolina född Blomqvist.
Kalle hade 3 syskon, John, målare, död i Norrtälje 1989. Knut Emanuel, död i späd ålder samt systern Ida född 1908 som 1938 hittades förfrusen och död i Uddeboö, Estuna.


KALLE PÅ SKOGEN

 

 

Karl Albin Olsson, Granlund, Ösby, var en välkänd Roslagsbro profil. Han bodde ensam i sin stuga i Ösby, granne med Kalle Glader.

 

Kalle är släkt med mig. Han är min farfars fasters son.

 

Jag kommer ihåg honom från min ”mopedålder” då vi samlades i Drottningdal hos Karlsbro. Då kunde Kalle komma glidande på sin Jawa motorcykel, iförd skinnluva, och började prata med oss ungdomar.

 

Min kompis Ola Pettersson ”El-Ola” berättade att han varit till Kalle för att laga någonting. Kalle ville bjuda på kaffe, men det var inte så aptitligt för på bordet fanns en hög med potatisskal och kaffekoppen var lindrigt ren, så för att slippa dricka kaffet så bad Ola Kalle att hämta dragspelet och spela en trudelutt, det gjorde Kalle och då passade Ola på att hälla ut kaffet i potatisskalshögen.

 

Värre var det för kyrkoherde Grandin som likaledes blev bjuden på kaffe men inte ville dricka. Det var sommar så ett köksfönster var öppet, Grandin passade i ett obevakat ögonblick på att slänga ut kaffet genom fönstret, det var bara det att koppen lossnade och där stod kyrkoherden med ett kaffekoppsöra i handen. Hur han förklarade det för Kalle vet jag inte.

 

Han tyckte om att ringa till folk. Post Harrys Brita berättade att  han ofta ringde dit och pratade med henne. Han började alltid samtalet med ”God dag frun”, sen kunde han prata i timtal om sin släkt som Brita inte kände alls.

 

René Konradsson köpte Östergärde, granne med Kalle. Dit kom Kalle ibland, för att hälsa på i ladugården. Han kom i träskor, men dom tog han alltid av sig och promenerade omkring i ladugården i bara strumplästen.

 

Kalle hade en stengärdesgård omkring tomten. En dag fick han för sig att skoja med landsantikvarien och ringde honom och sade att han hade sällsynta runstenar på sin gård.  När landsantikvarien kom dit blev han förstås besviken för det var ju bara vanlig gråsten, men Kalle fick sig ett gott skratt.

(Leif Eriksson 2011)

 

Kalle på skogen